Det var ett eller ett par år sen som jag läste om Moleskine första gången. De beskrevs som anteckningsblocken som alla ville ha. Anteckningsblockens Bugatti. Anteckningsblocken med en 200-årig historia. Men kom igen, det är ett anteckningsblock!

Eller en hel serie anteckningsblock om man ska vara petig. Det finns randiga, rutiga och blanka. Det finns olika storlekar och de öppnas på olika ledder. Utanpå är de svarta och har en skyddande plastyta som ska påminna lite om skinn. De är försedda med en resår att spänna runt dem när de inte används. De har rundade hörn för att inte bli kantstötta när de behandlas illa. Längst bak finns det en ficka att lägga lappar i.

Det är Moleskine. Om man inte vill dra historierna om storheter som Van Gogh, Matisse och Breton. Larvigt.

De slutade tillverkas 1986. Några år senare togs tillverkningen upp igen.

Jag har en längre tid letat efter något att göra noteringar i. Minnesdumpar. Det är inte alltid röstminnet i mobiltelefonen lämpar sig för det.

Först försökte jag använda vita vikta A4-ark. De blev snabbt knöliga och var svåra att skriva läsligt på utan ett underlag. Sen letade jag efter små block med vitt papper. Alla verkade ha något fel. Vassa kanter, dåligt papper, opraktisk storlek.

Till sist gick jag till NK och tittade på Moleskine. Två eller tre gånger.

Fan, de där blocken var kanske inte så dumma trots allt. De verkade genomtänkta. Bra papper som tål bläck utan att det flyter ut. Format som passar bra att bära i innerfickan på kavajen. Rundade kanter som inte förstör vare sig fickor eller låter sig göras hundörade i första taget. Vita blad utan något som helst tryck. Nästan 200 sidor i ett block. Och så en häftig historia.

Usch, vad lite som krävs för att jag ska falla för fjollprylar.

Relaterade länkar

• Moleskine
• Modo & Modo

Av: Niklas

• Personlig sida
• Kontakta

Datum för publicering

• 2005-08-01